Les Arcs, ytterligare en lyxig alport som ligger högt upp på berget. Men eftersom vi verkligen gillar campinglivet med sovsäcksparty och grillfester väljer vi att tälta nere i dalen. Kostigt nog finns det inga bilder från Les Arcs, så då kan man ju fråga sig har vi verkligen varit där?Kanske beror bristen på bildbevis att vi nu kommit så långt på resan att det inte sker något ovanligt, Mike går upp tidigt och hinner med sommarrea shopping innan grabbarna vaknar, Jimmy klagar över bakfyllor och ryggont men skyller allt på åldern. Bagarn chillar hårt och kliver inte ur sovsäcken förren tolv och Lasse lämnar åter in cykeln på verkstad för att skruva åt allt som skramlar. Här händer dock det mest fantastiska som hänt i Lasses cykelliv, killen i cykelverkstaden har en likadan cykel som Lasse och fixar cykeln så den är som ny!

Efter två nätter i Les Arcs far vi så vidare mot Les Deux Alps men Jimmy vill göra ett stopp på vägen i Alp de Heuz för att se förberedelserna inför Mega Avalanche, downhillsportens motsvarighet till Vasaloppet. Inte mycket att se förutom en massa cyklister och en del butiker. Efter en god lunch och lite strosande och fönstershopping bär det vidare mot vårt slutmål. Vi behövde bara stanna för att tanka bilen innan vi åker vidare. Jimmy, gammal som han är, är inte så snabb med att dra fram Visa kortet och ligger sämst till på pengalistan och får därför betala bensinen. Betalat och klart så styr vi ekipaget ner för berget bara för att klättra upp för nästa. Efter 13 serpentinsvängar har vi nästan tagit oss ner i dalen och vi blir stoppade av polisen. Helt plötsligt väller det fram poliser och det står tillslut sex franska polismän runt oss. Fransmännen är ungefär lika bra på engelska som vi är på franska men ganska snabbt inser vi att Jimmy försökte ta en springnota på bensinen (Jimmy skyller dock på sina bristande franska kunskaper). Efter en hög med ursäkter och undanflykter får vi sedan vända bilen med släp i en serpentinkurva för att åka upp och betala för oss eskorterad av två polisbilar. Tyvärr så fungerar inte Jimmys kort på bensinmacken så han får, tillsammans med sin bakfylla och värkande rygg åka med tre poliser i deras lilla Renault Clio för att ta ut pengar. Jimmy lyckas tillslut att betala och vi kan göra ett nytt försök att ta oss ner för berget.

Poliseskort

Efter en kort biltur anländer vi i Les Deux Alpes men vi hinner knappt åka igenom byn förrän Jimmy ber oss att stanna bilen så han kan få gå ut och spy, om det beror på den traumatiska händelsen tidigare den dagen eller bara bakfylla är det bara Jimmy som vet. Sista stoppet på resan och alla känner sig slitna efter all camping så vi lyxar och checkar in i en lägenhet och får ett varsitt rum.Vistelsen blev bra och förutom att vi fick se lite snö och åka gondol tillsammans med jibbers var allt som vanligt. Lasse fick käcka så mycket burgare han kunde, vi körde en massa cykel och tog några tuffa bilder och alla var nöjda efter 2 dagars åkning i Les Deux Alpes.

Vägen hem blev lång och tråkig, ett stopp på bordershoppen i Puttgarden för att fylla på depåerna. Pga Norges låga införselkvoter (2L öl, 2L vin samt 1L sprit) så fick vi stoppa sex gånger från Laholm till Göteborg och fördela våra inköp hos nära och kära. Efter en obligatorisk kaffekopp på varje stopp var vi super pigga och körde snabbt mot Oslo och våra egna sängar.

Det är fyra nyduschade, mätta, slitna, mer eller mindre skadade men glada pojkar som nu lämnar Italien för att ta turen tillbaka mot Frankrike och Les Arcs. Att sammanfatta de senaste dagarna korfattat blir svårare än att droppa ett road-gap över en golfbil och samtidigt få det på foto, men vi gör ett försök.

Efter Chur åkte vi tillbaka till Disentis för en dags cykling på Nangijala-killarnas hemmaplan. Efter en tur med kabinen kom vad som visade sig vara en riktig utmaning för vaderna. 45 min hajkning upp genom bergen med cykel och utrustning. Men vackert var det och det gjorde turen ner så mycket härligare.

Disentis har stor potential men det återstår fortfarande en del jobb för Jonathan och Skorpan. Efter en smarrig middag bestående av korvburgare pekade vi Volvo-emblemet mot Montana, Schweiz och tryckte gasen i botten.
Eftersom vädret ställt till det för oss anlände vi en dag tidigare än planerat till Montana. Således inleddes vistelsen med sol och bad då liftarna ännu inte öppnat.
Onsdagen var det så dags för cykling men en ryggskada stoppade Jimpe samtidigt som Bagarn njöt värmen med feber. Således var det bara Lasse och Mike som gav sig upp i backen. Montana bjöd som vanligt på riktigt bra åkning. Mike såg sin chans och tog ett gap som alla tvekat på året innan, 1p till Mike. Efter ännu en natt i Montana med grillning, 5 flaskor vin, otaliga försök att få vara med på ”Son of Sörens” fest och en natt på loftet styrde vi kosan mot Frankrikes Chatel.

Efter att Bagarn lyckats förstöra en butiksägares kväll genom att krossa en 95-kronors vinflaska mot butikens stengolv anlände vi Chatel onsdag kväll och slog upp tälten på en väl beprövad gräsplätt 100m från liften.

Vi tog en kvällstur med bilen för att spana in vad vi alla fyra visste INTE skulle bli torsdagens åkning, sceneriet till ”Chatel Mountainstyle”; 600m med klippor, drop och road-gap som vi förvisso skulle klarat galant men eftersom cyklarna fortfarande hade en och en halv veckas cykling kvar ville vi bespara dem den persen. Således bar det av till sängarna för vår första natt i tälten. I prutt- och skriktältet pumpade Bagarn och Jimpe upp sin sambomadrass medans Mike nöjde sig med en singelmadrass. I finess- och stiltältet blåste Lasse upp sin madrass och alla kröp till kojs.

I två nätter och tre dagar hade vi sedan Chatel som base-camp medans vi cyklade i Porte du Soliel-systemet.
Första dagen spenderades med sight-seeing i området och Jimpe fick möjligheten att visa alla det road-gap som i tre år varit en svart ångestladdad fläck i hans cykeldagbok. Det var under tystnad alla fyra beskådade hoppet och insåg att det fick vänta tills en annan gång. Istället gick turen vidare och torsdagen innehöll mycket bra åkning men inga större eskapader. Kvällen avslutades sedan med nakendusch ute i det fria (dessvärre inga bilder).
Fredagen började bra med gemensam frukost i base-campet och solstrålar som värmde i ansiktet.

Lasse visade sedan att han tagit steget upp mot de stora grabbarnas åkning genom att ta täten på ett trädropp modell stort inne i skogen. Glatt hurrandes hoppade Mike och Bagarn efter medans Jimpe tog de gamlas spår runt droppet. Däremot kan det diskuteras om detta verkligen hänt då vi inte har några bildbevis (eller hur Jimpe?). Däremot råder det ingen större brist på bildbevis av dagens senare händelse…
Det var under total tystnad som de fyra musketörerna passerade över det ångestladdade roadgapet i sittliften. Spänningen låg som en tjock dimma i luften. Utan att säga något visste alla, inte mist Jimpe, att det var nu eller aldrig som besten skulle tämjas, den svarta fläcken skulle raderas och ångesten skulle förvandlas till glädje. Mike och Bagarn resonerade som så att om nu Jimpe kör så kommer Lasse köra och då finns det inget att fundera på...
Jimpe tar täten ner genom banan, följd av Mike och Bagarn med Lasse på släp. Jimpe kör hela vägen, Mike och Bagarn stannar, Jimpe tar gapet som om han aldrig gjort annat, Lasse ser sin chans och trampar förbi Mike och Bagarn, även han tar gapet tätt följd av Mike och Bagarn. High-fives och knogslag utbyts mellan fyra barnsligt glada svenskar som nyss tagit steget vidare mot nya höjder. Ett vilt löpande följer sedan när grabbarna springer upp och ner i backen, tar kort och hoppar och tweakar som om de aldrig gjort något annat. Ett gäng britter på semester stannar och fotar och filmar, större och vackrare hade inte grabbarna känt sig på hela resan.

Som om inte detta vore nog kör en golfbil(!) förbi på vägen under gapet. Bagarn vinkar till grabbarna i bilen som genast är med på noterna. Jimpe och Lasse kutar snabbt som påtända illrar upp för kullen för att få förevigat sitt livs dropp, alla vet ju att det som inte finns på bild inte har hänt (eller hur Jimpe?). Bagarn står redo med kameran och Jimpe tar täten tätt följd av Lasse. Bildbeviset (på Lasses hopp) kan beskådas här nedan. Frågan är nu, hoppade Jimpe eller inte? Finns det någon bild? – Nej. Har det då hänt? Tja, om detta tvistar de lärda.

Vilt diskuterande bildbevisens tyngd går vi så småningom till sängs, oerhört nöjda med dagen.
Fredagen tillbringas sedan harvandes upp och ner för de tre banorna i Morgins. En svart; lerig och brant, en röd; snabb och härlig och en blå med ett oerhört skönt flow. Med svetten drypandes och en längre biltur som väntar väljer Bagarn och Jimpe att utnyttja cykeltvätten maximalt och denna gång fanns det ingen brist på bildbevis.

Nyduschade och nöjda med vad Frankrike erbjudit gav vi oss nu av mot Pila, Italien.
Väl framme i staden Aosta som ligger i dalen nedanför berget Pila tog vi som vanligt in på Hotell Milliluci's camping. Efter en dags cykling med avslutande bilfärd kan man kanske tro att sängen var det som mest lockade grabbarna men då tar man fel. Utgång vankades och det visade sig bli en ordentlig urblåsning. Efter 2 barer, 2 diskotek, åtskilliga taxiturer, hästritter, cowboydansning, punktmarkerande vakter, 40 ölpoletter och parkeringsplatsextas var det fyra nöjda kalasfulla pojkar som rullade ut i Italiens natt för att så småningom landa på madrasserna.
Söndagen börjar som vanligt med att Mike hurtigt hoppar ur tältet kring 08:00 medans de andra tre kramar sovsäcken ytterligare en stund. Bagarn och Lasse bestämde sig tidigt för att söndagen skulle njutas vid campingens poolkant medans Mike och Jimpe gav sig upp i backarna för att ta et par åk i Pilas riktigt skojiga banor. Lagom brunbränd hackade sedan Bagarn löken till kvällens grillning medans Lasse, rödstekt som en flundra, hällde upp öl till de fyra.
Måndagen och tisdagen bjöd på mer åkning i Pila innan vi något motvilligt lämnade vår pool och styrde kosan tillbaka mot Frankrike och Les Arcs.

Pix from Stryn

Pierre droppar

Stryn på sitt beste med korta baksidan i bakgrunden

Gutta på tur

Kolla min bicep...

Vandring fra kampingen

Bad!!!